Produced by Jari Koivisto
En tafla ur lifvet
Af
Åbo,J. C. FRENCKELL & SON1848.
J. W. Lilljas förlag.
Imprimatur: G. F. Aminoff.
Till allmänheten.
Det kan visserligen synas förmätet, synnerligen i vårt land, att ettfruntimmer vågar sig ut på den slippriga författarebanan. Men iförlitande på tidsandan, som förfäktar äfven vårt köns rättighet attdeltaga uti andra angelägenheter, än de endast rent materiella, samt iförtröstan på det öfverseende af kritiken, som en nybegynnare tordehaft någon rätt att påräkna, har jag vågat detta försök, hvilket jaginnesluter i mina värde landsmäns och landsmäninnors gunstbenägnavälvilja.
Författarinnan.
Första Kapitlet.
"Som en bölja med den andra, så vi följa må hvarandra."
Med dessa trösteord lemnade mig Johanna, med denna öfvertygelseskiljdes jag glad från mamma Segerman, hvilken, sedan jag varfrånvarande, endast hade en son kallad Axel, och en enda dotter, somhette Johanna. Sjelf är jag enda sonen till en olycklig mor, som denstränga döden beröfvade mig, då jag endast var femton månader gammal.Öfvergifven och värnlös, upptogs jag af kaptenskan Segerman, hoshvilken jag erhöll all moderlig vård. Men vid uppnådda tretton år, sadehon mig med tårar i ögonen: "min kära August, jag har talt med enkapten Williams, som far ut på en sommarresa, att han ville taga digmed sig i egenskap af kajutvakt. Han är en bra karl och har lofvat migatt faderligen behandla dig. — Jag nödgas, ehuru djupt det än smärtarmig, förtro dig, att jag icke längre har råd och tillfälle att påkostadin uppfostran, sedan min son Axels studier vid universitetet, nuårligen betydligt medtaga mina ringa tillgångar. Men skulle du ej tyckaom det trolösa elementet, så har du fritt att välja efter behag ochböjelse."
Jag nödgas bekänna, att denna underrättelse — ehuru trösterikt ochlöftesfullt det än var, att alltid ega ett hem hos mamma Segerman, ensyster i Johanna och en bror i Axel, — orsakade att jag, för andragången i min lefnad, gret smärtans bittra tårar. En gång förut hade detskett, då Axel blef ond, för det Johanna gaf mig företräde och sade,"att han, och icke jag, vore Johannas rätta bror." — Vid det jag nugret, torkade Johanna bort tåren och tröstade mig med oskuldens ochhoppets rena språk: "min barndomsfröjd" — sade hon — "min lärare ochbroder, när du far bort, eger jag intet jemnårigt hjerta att öppna migför, och ingen ungdom att leka med; det är så mycket i vårt unga hjertasom mamma, ehuru så mycket äldre, så öm och kärleksfull, icke förstårsig på; — när du far bort blir jag så ensam. Men är du länge borta,August, så tar jag min tillflygt till pennan, — då skrifver jagallt — —; men med pennan kan man dock uttrycka så litet, och det ärmycket — mycket, som ej får rum i ett bref." — Denna stund, dessaögonblick af lycksalighet, inträffade under en tidpunkt, då dygden ickeännu frestades och hoppet ännu aldrig bedragit. Men redan då fick jagerfara, att i menniskans bröst finnes ett begär nedlagdt, att äfven isynlig gestalt ega ett föremål för sin dyrkan.
Jag skiljdes från fosterföräldra-huset med blandad känsla af vemod ochhopp; och Johannas sista afskedsord voro: "Gråt ej August!" — — —
"Som