ROMAN
af
—a —g.
HELSINGFORS,
Theodor Sederholms förlag.
Imprimatur: L. Heimbürger.
HELSINGFORS,
Theodor Sederholms tryckeri
1862.
Hur modig, hur öfvermodig oftast, är man icke vidsjutton år! Gazer och spetsar och band, som fladdra omkringoss, de tyckas oss vara idel vingar. Vi flaxa sålångt det bär, ack, men de vingarna bära så lågt, detmärka vi snart.
Har du sett en sjuttonåring vid pennan? Var säkeratt det skrifves en tragedi i fem akter, en hjeltedikt ellernågot annat högt och stort.
Det var en dag i Åbo, för många år sedan. Jag stodframför brasan och ditkastade blad efter blad af mitt manuskript.
”Ma chère, hvarföre bränner du sådant galant papillottepapper”,sade tante Aurore, som i detsamma inträde, ”sådantär ju alltid brist på.”
”Åh, tante, det är bara skräp, början till en misslyckadtragedi.”
”Mais, chère petite, ne brûlez donc pas cela! Det varalldeles icke ovanligt i salig konung Gustafs tid, att endame skref ett plaisanterie för att uppföras vid någon fêtei famillen. Sådant hade alltid succès. Detta kunde employerasvid pappas namnsdag nästa vecka.”
Åter kastade jag ett blad i brasan och sade halft stött:”Icke var detta något skämt. Clas Fleming, sorgspel påvers i fem akter.”
”Ah, förträffligt, ma chère. Clas Fleming, riksmarsken,med draget svärd i handen. Habit habillé, broderadrock, frisure ailes de pigeon. Ebba Stenbock i pocher ochengageanter, håret friseradt à la merveille. Johan Fleming:chapeau bas, spetskrås och manchetter. Hans älskarinna,(en sådan har du naturligtvis gett honom) en bergère, meden chapeau mignon högt opp på en hög frisure. Alldelessom i salig kungens tid brukades. Ah laissez moi faire!Jag förstår mig på sådant der. Det blir en surprise toutà fait af god ton. Mais, ma chère, skona då din pièce!Om det vore skäl att offra den åt lågorna, skulle jag isanning vara den första att det äska! Betänk hvilken effektdetta skall göra! Du låter, till exempel, fru Ebbadeklamera:
”Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa,
Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa!
Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själ
De bott sen späda år, barbar, det vet du väl.”
Då fäderneslandets historia just aldrig varit tante Auroresstarka sida, så undrade jag nästan öfver, att honkunde gissa sig till personerna i min förolyckade tragedi,om än hon just ej syntes särdeles hemmastadd i tidens kostym.Jag frågade henne derföre huru allt detta herrskapvore för henne så väl bekant.
Hon log ett litet satiriskt leende och sade: ”I minaföräldrars hus bodde en man, som var — huru bör jag uttryckadet — un peu hors du monde. Ser du, jag var ungdå och gjorde i honom en lysande eröfring. N’est-ce-pas?Nåväl, han intresserade sig för alla gamla enfaldiga sägner,käringsagor enfin. När han dog, hade han testamenteratmig hela sin förmögenhet, och så kom jag äfven i besittningaf hans luntor. Papillotter för hela min lifstid,tänkte jag då. Men nu ser jag redan le commencement dela fin af de skrifna pappe