E-text prepared by Helvi Ollikainen and Tapio Riikonen
af
Stockholm,Albert Bonniers förlag,1870.
Kallista på Kastelholm. Pennteckning från Åland.
Ett mystiskt par. Sann händelse från år 1867.
Från Finland:
1. Från öster till vester.
2. Wiborg.
3. Från Ladogas strand.
4. En vacker hufvudstad i ett litet land.
Reseskizzer från Polen och Ryssland:
1. Polen.
2. Ryssland.
Borgfröken. Skizz från kejsar Nikolai regering.
Kallista på Kastelholm.
Pennteckning från Åland.
1.
Utströdda som perlor på en juvelerares bord ligga de åländska öarnei hafvet midt emellan Sverige och Finland. Jag hade icke för alltverldens guld, ja och alla verldens ordnar och kronor tillsammansvelat vara den juveleraren, som lemnade dessa äkt-svenska perlor åtRyssland — och så har dock en gång skett. Den handeln torde ickeheller så lätt gå tillbaka, ty — men låtom oss tiga om den saken.
Visserligen är flertalet af öarne i gruppen endast kala klippor, mentill och med på en stor del af dessa bo menniskor och det menniskor,som älska dessa klippor framför allt annat på jorden. Dessasannskyldiga hafsmenniskor gifva Åland en ännu mera egendomlig prägelän tillochmed dess särdeles originella fysiska bildning förlänar.Dess i politiskt afseende stora betydelse förbigår jag här.
Det var om våren år 185-. Ålands rika historiska minnen, dessegenskap att under det nyss slutade "orientaliska kriget" ha varitskådeplatsen inom krigets nordiska afdelning för en eröfringssceni civilisationens intresse, äfvensom lusten att göra en litensommartripp till ett för oss jemförelsevis obekant land, förde migtill det beslut att besöka Åland. Jag satte min föresats raskt iverket, gick ned till Blasieholmen der ålandsskutorna ligga förtöjda,och öppnade följande samtal med en ung sjöman, som såg pigg ochtreflig ut.
"Hör på, min vän, reser ni snart öfver till Åland igen?"
"Vi segla af i qväll", ljöd svaret på en ganska ren dialekt, och denunge mannen helsade höfligt.
"Kunde jag få följa med er ditöfver?"
"Det kan väl gå för sig, tror jag, men det beror på far, det."
"Kan jag då få råka honom?" sporde jag.
"Inte svår att råka", svarade åländingen muntert, "han sitter derpå krogen och tar sig en morgonrisp, fråga efter'n bara, han heterFalkens Erik och rår om skutan här."
Jag begaf mig till krogen, gick igenom skänkrummet och påträffade i"gästrummet" en medelålders man, sittande ensam, vid ett bord. Hantycktes mig se ut som en skutskeppare.
"Goddag!" helsade jag frimodigt, "är det Falkens Erik från Åland? Erson har visat mig hit."
"Vasserratri! Falkens Erik från Hammarudda", ljöd svaret, "men",tillade han, "våran strömming är slut och klent fick vi betaldt ändå."
"Det var illa det", svarade jag, "men jag har ett annat slags affärmed skepparn."
"Och det vore?" sporde han nyfiket.
"Vill ni föra mig öfver till Åland?"
"Hvarför det då? Herrn reser ju bättre med ångbåt!"
"Ja, men jag tycker mera om att segla."
"Gerna för mig då — jag seglar af i qväll."
"Jag följer med!" utropade jag. "Hvad begär ni för öfv