SKYTTES PÅ MUNKEBODA
HEMLIV I SKÅNE 1830
AV
MATHILDA MALLING
SJÄTTE UPPLAGAN
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Copyright 1922 by Albert Bonnier.
HELSINGFORS 1922
HOLGER SCHILDTS TRYCKERI
Far och Mor
tillägnas tacksamt denna gamla historia hemmafrån Västra Göinge härad
Förf.
Marssolen sken skarpt och klart på hela det långa vitahusets framsida och in genom de något grönaktiga fönstren,som sutto högt upp. I den halvöppna förstugudörrenovanför den höga stentrappan stod Agneta och klipptemed ögonen under den nystärkta kråkan, som var på förförsta gången i år, medan hon lätt rysande i den vasst bitandevårvinden band den stickade hjärtvärmaren överhalsringningen. Därpå lyfte hon resolut med bägge händernaupp den tunna shalliklänningen, som med sitt storblommigamönster på blekt gredelin botten såg ohyggligturfälld ut — det såg hon först nu i solskenet.
Hon skulle bara ned i köksträdgården och se, om däricke funnos några snödroppar, hon kunde sätta upp påkusin Joachims kammare — det såg så bart ut på byrånmed bara den stickade duken och spegeln. Och så villehon — funderade hon ut, medan hon sprang över de höga,ännu frusna sparrissängarna — hänga de två små litografiernaav kronprinsen och general Adlersparre, somknappt syntes över dragkistan därnere — på väggenovanför hans säng. Det tyckte hon passade för en officer.
Inne i köket framför den öppna spiseln bakade Beata,röd i ansiktet och spänt påpasslig, »fattiga fänrikar» tillkaffet. De, som misslyckades och blevo alltför brända,lade hon på ett fat för sig — de kunde bli bra att trakteratvätt-Brita och Färsingens Kerstin med nere i brygghuset.
I folkstugan gingo vävstolarna som vanligt. Hennesnåd, majorskan, tillät inte, att pigorna i otid togos frånarbetet. I det hela gjorde hon inte så mycket väsen avkusin Joachim som flickorna. När man inte kom medmera heder, så …
Men inte visste Agneta eller Beata eller ens självaKarin Maria, varför kusin kom — mamma hade intefunnit det varken passande eller välbetänkt att säga demorsaken till visiten. Och inte frågade de heller stort efterdet — det var nog, att han kom, att någon kom. Därhade de nu gått hela vintern hemma på Munkeboda, ochända sedan lagmannens och prostens julkalaser och födelsedagsutklädningenhos faster Brita tjugondedag jul,hade de inte sett en levande själ utom den tyste baronStjerne på Marieholm och gamla mamsell Fiken, somhjälpte till med sömnad och täckstickning och annatsmått. Hon var nog både snäll och småtrevlig, mamsellFiken, men nu hade de ju i så många år hört alla henneshistorier, att de kunde dem nästan bättre än hon själv,och de enda nya, som kommit till på sista tiden, handladeallesammans om den elake Per Larsson på Bofors,som nyss i fyllan stuckit ihjäl sin svärfar med en kniv.Det kunde då i längden icke vara så muntert att alltidsitta och höra på!
Majorskan satt på sin vanliga plats vid fönstret ochstickade gardiner »i vågor». Så mycken ära hade hondock funnit sig i att visa Joachim, att hon i anledning avdagen hade satt undan stoppkorgen, alltid fylld med uråld